söndag 7 mars 2010

Maskroskranstiden


Jag brukade göra maskroskransar till mina döttrar när var de var små flickor.

Först fick de ta på sig maskroskläder. Det vill säga, slitna gamla kläder som gärna fick vara fläckiga. Mina små flickor hade särskilda maskroskläder. Vi bor granne med ett stort öppet fält alldeles fullt av maskrosor. Och i vår trädgård är det också fullt av maskrosor. Så det var lika bra att de tog på sig sina maskroskläder direkt på morgonen på sommaren. Så slapp jag att bry mig om kläderna fick fullt av svarta, små maskrosprickar.

Ofta kom de med stora maskrosbuketter till mig i sina barnahänder. Med olika långa skaft på varenda plockad maskros. Som små maskrosor strålade ungarna med sina ansikten mot mig när de gav mig buketterna. Och jag strålade tillbaka. Finns det en större glädje än att få ta emot en stor bukett maskros från sin egen lilla älskade unge? Eller från ett annat litet barn också, för den delen. Barn plockar blommor med stor kärlek. Inte alltid så varsamt. Men med kärlek.

Ibland gjorde jag alltså maskroskransar till flickorna på sommaren. Till deras kompisar också. Jag var mammaledig, så om det var en vacker sommardag hände det att jag tillbringade nästan hela dagen med att göra maskroskransar till mina barn och grannbarnen. Förutom att jag gjorde mat då, förstås. Gärna pannkakstårta. Med jordgubbar och grädde till.

Det var enkelt att fläta maskroskransar. Och ungarna var så vackra i dem! Glada blev de också. För en krans av maskrosor. Som aldrig höll mer än en enda dag. Som vissnade på bara ett par timmar. Men så länge kransen var på huvudet, så kunde de förvandlas från små flickor eller pojkar till prinsar och prinsessor, älvor och sagofigurer och maskrosprinsessor och maskrosbarn och maskrostroll också för den delen. Jag njöt av att se dem dansa och skutta runt. Jag älskade att lyssna på deras fantasifulla samtal och se hur de lekte.

Jag älskade den här tiden. Maskroskranstiden i mitt liv. Det händer idag också, om det är ett litet barn på besök hemma i min trädgård på sommaren, att jag binder en maskroskrans till barnet. Sätter det på barnets huvud. Jag får ett strålande leende tillbaka som tack och jag ler lika strålande tillbaka.

Maskroskranstiden. Kanske den bästa tiden på året av alla tider.

lördag 6 mars 2010

Hjärtan på en strand


Två hjärtan på en strand
Två mänskors spår i sand
Två hjärtan i brand
Två händer hand i hand

(Anna-Karin Mattsson)

måndag 22 februari 2010

Sommarmoln


Åh, så härligt att ligga här i sanden och bara titta upp på molnen! Känna doften av tång. Ja, jag gillar doften av tång, det är det inte alla som gör. Men för mig så är doften av tång sommar. Hur den än luktar, tången.

Molnen... de där uppe, så höga, så vita, så bulliga. Så många olika former. Som jag kan fantisera om att just det molnet föreställer en kanin som efter en stund förvandlas till en drake som efter en stund mer ser ut som en gubbe med lång näsa och som lite, lite senare ser ut som en flicka med sommarklänning...

Molnen... de förvandlas hela tiden. De är aldrig stilla. De förnyas och förnyas. De rör sig däruppe och jag kan bara ligga här på gräset och njuta av skådespelet där uppe. Koppla bort allt annat för en stund.

Molnen... jag har alltid älskat att ligga i gräset eller sanden och titta på moln. Ända sedan jag var liten. Jag tog mig mer tid för att titta på moln när jag var liten än vad jag gör som vuxen. Det är synd. Tänk så många spännande moln som jag missar!

Molnen... jag ska titta mer på moln för jag blir så lycklig av att titta på moln.

lördag 6 februari 2010

Blått



"Blått är mitt hårband, blå är min kjol,
blåa är blåbär, blå är viol.
Havet är blått och himlen är blå,
men blåast av allt är nog Blåklint ändå."

(Lena Andersson)

Badmorgon



"Det var en tidig mycket varm morgon i juli och det hade regnat på natten. Det nakna berget ångade men mossan och skrevorna var dränkta av fukt och alla färger hade fördjupats. Nedanför verandan var växligheten en regnskog, ännu i morgonskugga, täta elaka blad och blommor och hon måste akta sig för att bryta dem medan hon letade, med handen för munnen och hela tiden rädd att tappa balansen.
Vad gör du? frågade den lilla Sophia.
Ingenting, svarade hennes farmor. Det vill säga, tillade hon argt, jag letar efter mina löständer.
Barnet kom ner från verandan och frågade sakligt: Var tappade du dem?
Här, sade hon. Jag stod just där och de föll nånstans mellan pionerna.
De sökte tillsammans.
Låt mig, sade Sophia. Du kan inte stå på benen. Maka på dig. Hon dök in under trädgårdens blommande tak och kröp mellan de gröna stammarna, härnere var det skönt och förbjudet, svart mjuk mark och där låg tänderna, vita och skära, en hel munfull av gamla tänder, jag har dem! skrek barnet och reste sig. Sätt in dem.
Men du får inte se på, sade farmorn. Det här är privat.
Sophia höll tänderna bakom ryggen. Jag vill se på, sade hon. Då satte hennes farmor in sina tänder med ett glapp, det gick helt behändigt och var egentligen ingenting att tala om.
När dör du? frågade barnet.
Och hon svarade: Snart. Men det angår dig inte det minsta.
Varför? frågade barnbarnet.
Hon svarade inte, hon gick ut på berget och vidare mot ravinen.
Det där är förbjudet! skrek Sophia.
Den gamla svarade föraktfullt: Jag vet. Varken du eller jag får gå till ravinen men nu gör vi det i alla fall för din pappa sover och vet inte om det.
De gick över berget, mossan var hal, solen hade hunnit en bra bit upp och nu ångade allt, hela ön var full av soldimma och mycket vacker.
Gör de en grop? frågade barnet vänligt.
Jo, svarade hon. En stor grop. Och tillade lömskt: Så stor att vi allihop får rum.
Varför det? frågade barnet.
De gick vidare mot udden.
Så här långt har jag aldrig varit, sade Sophia. Har du?
Nej, svarade hennes farmor.
De gick ända ut till udden där berget sjönk i mörkare och mörkare terasser, varje steg ner mot mörkret var kantat av en ljusgrön frans av sjögräs, den svepte fram och tillbaka med vattnets rörelser.
Jag vill bada, sade barnet. Hon väntade på motstånd men det kom inte. Då klädde hon av sig, långsamt och ängsligt. Man kan inte lita på den som bara låter allting hända. Hon stack benen i vattnet och sade: Det är kallt.
Naturligtvis är det kallt, svarade den gamla kvinnan med tankarna på annat håll. Vad hade du väntat dig?
Barnet gled ner till midjan och väntade i spänning.
Simma, sade hennes farmor. Du kan ju simma.
Det är djupt, tänkte Sophia. Hon har glömt att jag aldrig har simmat på djupt vatten utan att ha nån med mig. Och därför steg hon upp igen och satte sig på berget och förklarade: Det blir tydligen fint väder idag.
Solen hade hunnit högre. Hela ön glimmade, och havet, luften var mycket lätt.
Jag kan dyka, sade Sophia. Vet du hur det är när man dyker?
Hennes farmor svarade: Visst vet jag. Man släpper allting och tar sats och bara dyker. Man känner tångruskorna, utmed benen, de är bruna och vattnet är klart, ljusare uppåt, och bubblor. Man glider. Man håller andan och glider och vänder sig och stiger uppåt, låter sig stiga och andas ut. Och sen flyter man. Bara flyter.
Och hela tiden med öppna ögon, sade Sophia.
Naturligtvis. Ingen människa dyker utan att öppna ögonen.
Tror du på att jag kan det utan att jag visar dig? frågade barnet.
Jo, jo, svarade farmorn. Klä på dig nu så hinner vi hem innan han vaknar.
Den första tröttheten kom närmare. När vi är hemma, tänkte hon, när vi är inne igen så tror jag att jag sover ett tag. Och jag måste komma ihåg att säga åt honom att det här barnet fortfarande är skrämt för djupt vatten."

(Första kapitlet i "Sommarboken" av Tove Jansson. Jag brukar läsa den här boken varje sommar. Den går också alldeles utmärkt att läsa så här på vintern. En underbar bok, tycker jag. Som jag aldrig tröttnar på att läsa.)

Pugh Rogefeldt "Små lätta moln"



Sommarklassiker från 1969. På gitarr Jojje Wadenius. På trummor Loffe Carlsson.

Sommarklassiker också därför att svensk sommar ofta är både moln och regn.

Sommarregn.

måndag 1 februari 2010

På kullen


PÅ KULLEN
Utav viol var kullens golv,
och taket var av tall.
På andra sidan stan jag såg
en fors med glittrigt fall.
Och himlen var så nära mig,
jag kände mig så glad,
och molnen var en bilderbok
där vinden vände blad.

(Mildred Bowers Armstrong)

söndag 31 januari 2010

lördag 30 januari 2010

Minnen från Skagen


Jag minns den där sommaren när vi åkte på semester till Skagen. Vi hade hyrt ett sommarhus en bit från Skagen, på landet. När vi kom fram blev vi överraskade över vilket härligt hus det var. Precis lagom stort för två vuxna och två små barn. Praktiskt ordnat. Lättskött. Högt i tak. 10 minuters gångväg till havet.
I ungarnas rum var det våningssäng. 3-våningssäng till deras stora lycka. Jag kände mig ängslig att de skulle ramla ned, fast det hände aldrig något. Jag var så lycklig över att se hur de lekte där i våningssängen. Med sina Barbie-dockor. Hur de gjorde det fint där. Ställde Barbie-dockorna på rad. Ordnade med sina böcker. Målarböckerna och pennorna. Så fort vi var på semester, så ville de ha det så prydligt runt omkring sig. Helt annorlunda än hemma.

Varje morgon gick vi till grannbonden och köpte färska ägg och nyplockade jordgubbar. Sedan åt vi frukost tillsammans och barnen kunde se på barnprogram på TV samtidigt. Sommarlovsmorgon. Det var mysiga stunder.
Vi var på stranden varje dag. Plockade massor av snäckor. Jag har kvar av dem fortfarande här hemma. De finns i en stor glasburk. Jag tittar på dem ibland och då minns jag. Draken som vi köpte i affären vid stranden. Den som det gick så bra att flyga med och jag minns hur barnen skrattade.
Ofta spelade vi badminton på eftermiddagarna. Jag minns skratten. Jag minns glädjen och lyckan. Jag känner viss saknad och längtan tillbaka. Jag känner också stor tacksamhet för just den sommaren i det där sommarhuset i Danmark.

Sedan brukade jag läsa böcker. Antingen inne i huset i den sköna soffan. Eller ute i solen på en solmadrass längs med husväggen. Då låg jag på mage och läste. Ängeln på sjunde trappsteget. Så hette en av böckerna som jag hade med mig.
Vi var på Skagenmuséet en dag och tittade på konst där. Jag minns hur nyfikna och intresserade barnen var. De ställde massor av frågor och kunde stå där och titta hur länge som helst på de vackra tavlorna.

Två veckor var vi där. Det var en av de mest lyckliga semestrarna i hela mitt liv så här långt. En semester som jag aldrig någonsin vill glömma. Solnedgångarna. Vågskvalpet. Friden. Jordgubbarna. Allt det där finns inne i mig fortfarande. Så levande när jag tar fram minnena.

Per Gessle "Kung av sand"

Barfotadagar


BARFOTADAGAR
Ibland ljusgrön, krullig ormbunk
utan skor och strumpor går
jag i gräset - det är fuktigt,
och det killar mina tår.
Tidig sommarmorgon, åh!
Tidig sommarmorgon!
Upp till himlabackens topp
susar fåglarna förbi,
och på varje daggig ros
sitter fjäril eller bi.
Jag är glad i varje tå.
Tidig sommarmorgon, åh!
Tidig sommarmorgon!
(Rachel Field)

fredag 29 januari 2010

Sommarkalas



Så härligt väder det var idag! Solen skiner och himlen är utan ett moln. Humlorna surrar därborta bland kryddväxterna och det är allt tur att jag har på mig solhatten idag, så varmt som det är.
Idag tror jag att jag bara ska lata mig. Sitta i skuggan av körsbärsträdet och njuta av sommaren. Jag hämtar mig lite kaffe och tar dagen som den kommer. Undrar om inte jag hade mandelkubbar därinne också? Det blir gott till kaffet.

Vänta, nu hör jag att det prasslar i Ölandstoken. Jag kikar lite... jo, det är igelkottsungen. Den ligger där och sover så sött. Vaknar väl när det blir skymning. Jag ska ställa ut lite mat till den. Det får bli de där överblivna pannkakorna. Det ska den få.

Åh, så gott det var här idag! Nu ska jag sola ansiktet en stund. Blunda och höja ansiktet mitt mot solen. Det gäller att ta vara på sommaren. Den är kort, sommaren, som han sjunger. Tomas Ledin.

Så skimrande var aldrig havet

Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick där vid min sida
mot solnedgången,
aftonen
den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling,
i din första kyss.
(Evert Taube)

Peter Lundblad "Ta mig till havet"

Välkommen till sommaren!

Detta är det allra första inlägget i min nya blogg.

En blogg som ska andas sommar året om.

Ett äventyr till i mitt liv har just startat.

Välkommen att följa med i min somriga värld!