söndag 7 mars 2010

Maskroskranstiden


Jag brukade göra maskroskransar till mina döttrar när var de var små flickor.

Först fick de ta på sig maskroskläder. Det vill säga, slitna gamla kläder som gärna fick vara fläckiga. Mina små flickor hade särskilda maskroskläder. Vi bor granne med ett stort öppet fält alldeles fullt av maskrosor. Och i vår trädgård är det också fullt av maskrosor. Så det var lika bra att de tog på sig sina maskroskläder direkt på morgonen på sommaren. Så slapp jag att bry mig om kläderna fick fullt av svarta, små maskrosprickar.

Ofta kom de med stora maskrosbuketter till mig i sina barnahänder. Med olika långa skaft på varenda plockad maskros. Som små maskrosor strålade ungarna med sina ansikten mot mig när de gav mig buketterna. Och jag strålade tillbaka. Finns det en större glädje än att få ta emot en stor bukett maskros från sin egen lilla älskade unge? Eller från ett annat litet barn också, för den delen. Barn plockar blommor med stor kärlek. Inte alltid så varsamt. Men med kärlek.

Ibland gjorde jag alltså maskroskransar till flickorna på sommaren. Till deras kompisar också. Jag var mammaledig, så om det var en vacker sommardag hände det att jag tillbringade nästan hela dagen med att göra maskroskransar till mina barn och grannbarnen. Förutom att jag gjorde mat då, förstås. Gärna pannkakstårta. Med jordgubbar och grädde till.

Det var enkelt att fläta maskroskransar. Och ungarna var så vackra i dem! Glada blev de också. För en krans av maskrosor. Som aldrig höll mer än en enda dag. Som vissnade på bara ett par timmar. Men så länge kransen var på huvudet, så kunde de förvandlas från små flickor eller pojkar till prinsar och prinsessor, älvor och sagofigurer och maskrosprinsessor och maskrosbarn och maskrostroll också för den delen. Jag njöt av att se dem dansa och skutta runt. Jag älskade att lyssna på deras fantasifulla samtal och se hur de lekte.

Jag älskade den här tiden. Maskroskranstiden i mitt liv. Det händer idag också, om det är ett litet barn på besök hemma i min trädgård på sommaren, att jag binder en maskroskrans till barnet. Sätter det på barnets huvud. Jag får ett strålande leende tillbaka som tack och jag ler lika strålande tillbaka.

Maskroskranstiden. Kanske den bästa tiden på året av alla tider.

6 kommentarer:

  1. Jag gjorde maskrosvin en gång i tiden. Jäklar vad dåliga vi blev i mgen av den mousserande smeten.
    :-D

    SvaraRadera
  2. Det har jag aldrig gjort, maskroskrans, men det låter fint. Mamma band kransar när jag var liten på Öland men det var med alla möjliga blommor i och sen så fick jag själv inga döttrar utan "bara" söner, tre stycken och jag tror inte dom skulle ha uppskattat det ;-)
    Kram

    SvaraRadera
  3. Konstigt, du har skrivit adressen fel i dina kommentarer hos mig igår och när jag skrev den själv rätt för att gå in så kommer jag hit, till detta över ett år gamla inlägg? Mysko!

    SvaraRadera
  4. Läs gärna Göran Tunströms underbara bok "maskrosbollar"

    SvaraRadera
  5. Hej till dig som hittat hit!

    Denna blogg är vilande.

    Vill du läsa mer av mig, välkommen till min blogg "Maskroskvinnan", http://wwwmaskroskvinnan.blogspot.com. Där bloggar jag nästan dagligen om livet, ljus och mörker. Om vad det är att vara människa. Personliga tankar om samhället, kärleken, naturen, sorgen och döden. Också om mitt skrivande och ibland om hur det är att starta eget mitt i livet.

    Välkommen! /Anna-Karin

    SvaraRadera
  6. Otroligt vackert skrivet! Minns själv hur jag försökte lära mig fläta maskroskransar under somrarna som barn, men aldrig riktigt lyckades… Så nu är jag här igen och försöker lära mig som vuxen istället, men helt utan ett spår av instruktioner, precis som när jag var barn^^

    SvaraRadera