Badmorgon

"Det var en tidig mycket varm morgon i juli och det hade regnat på natten. Det nakna berget ångade men mossan och skrevorna var dränkta av fukt och alla färger hade fördjupats. Nedanför verandan var växligheten en regnskog, ännu i morgonskugga, täta elaka blad och blommor och hon måste akta sig för att bryta dem medan hon letade, med handen för munnen och hela tiden rädd att tappa balansen.
Vad gör du? frågade den lilla Sophia.
Ingenting, svarade hennes farmor. Det vill säga, tillade hon argt, jag letar efter mina löständer.
Barnet kom ner från verandan och frågade sakligt: Var tappade du dem?
Här, sade hon. Jag stod just där och de föll nånstans mellan pionerna.
De sökte tillsammans.
Låt mig, sade Sophia. Du kan inte stå på benen. Maka på dig. Hon dök in under trädgårdens blommande tak och kröp mellan de gröna stammarna, härnere var det skönt och förbjudet, svart mjuk mark och där låg tänderna, vita och skära, en hel munfull av gamla tänder, jag har dem! skrek barnet och reste sig. Sätt in dem.
Men du får inte se på, sade farmorn. Det här är privat.
Sophia höll tänderna bakom ryggen. Jag vill se på, sade hon. Då satte hennes farmor in sina tänder med ett glapp, det gick helt behändigt och var egentligen ingenting att tala om.
När dör du? frågade barnet.
Och hon svarade: Snart. Men det angår dig inte det minsta.
Varför? frågade barnbarnet.
Hon svarade inte, hon gick ut på berget och vidare mot ravinen.
Det där är förbjudet! skrek Sophia.
Den gamla svarade föraktfullt: Jag vet. Varken du eller jag får gå till ravinen men nu gör vi det i alla fall för din pappa sover och vet inte om det.
De gick över berget, mossan var hal, solen hade hunnit en bra bit upp och nu ångade allt, hela ön var full av soldimma och mycket vacker.
Gör de en grop? frågade barnet vänligt.
Jo, svarade hon. En stor grop. Och tillade lömskt: Så stor att vi allihop får rum.
Varför det? frågade barnet.
De gick vidare mot udden.
Så här långt har jag aldrig varit, sade Sophia. Har du?
Nej, svarade hennes farmor.
De gick ända ut till udden där berget sjönk i mörkare och mörkare terasser, varje steg ner mot mörkret var kantat av en ljusgrön frans av sjögräs, den svepte fram och tillbaka med vattnets rörelser.
Jag vill bada, sade barnet. Hon väntade på motstånd men det kom inte. Då klädde hon av sig, långsamt och ängsligt. Man kan inte lita på den som bara låter allting hända. Hon stack benen i vattnet och sade: Det är kallt.
Naturligtvis är det kallt, svarade den gamla kvinnan med tankarna på annat håll. Vad hade du väntat dig?
Barnet gled ner till midjan och väntade i spänning.
Simma, sade hennes farmor. Du kan ju simma.
Det är djupt, tänkte Sophia. Hon har glömt att jag aldrig har simmat på djupt vatten utan att ha nån med mig. Och därför steg hon upp igen och satte sig på berget och förklarade: Det blir tydligen fint väder idag.
Solen hade hunnit högre. Hela ön glimmade, och havet, luften var mycket lätt.
Jag kan dyka, sade Sophia. Vet du hur det är när man dyker?
Hennes farmor svarade: Visst vet jag. Man släpper allting och tar sats och bara dyker. Man känner tångruskorna, utmed benen, de är bruna och vattnet är klart, ljusare uppåt, och bubblor. Man glider. Man håller andan och glider och vänder sig och stiger uppåt, låter sig stiga och andas ut. Och sen flyter man. Bara flyter.
Och hela tiden med öppna ögon, sade Sophia.
Naturligtvis. Ingen människa dyker utan att öppna ögonen.
Tror du på att jag kan det utan att jag visar dig? frågade barnet.
Jo, jo, svarade farmorn. Klä på dig nu så hinner vi hem innan han vaknar.
Den första tröttheten kom närmare. När vi är hemma, tänkte hon, när vi är inne igen så tror jag att jag sover ett tag. Och jag måste komma ihåg att säga åt honom att det här barnet fortfarande är skrämt för djupt vatten."

(Första kapitlet i "Sommarboken" av Tove Jansson. Jag brukar läsa den här boken varje sommar. Den går också alldeles utmärkt att läsa så här på vintern. En underbar bok, tycker jag. Som jag aldrig tröttnar på att läsa.)